Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na! Belastare blifven stumme! Hvem är nog
dristig, att vädja ifrån en sådan dom?
Torstenson, omgifven af vänner , af
släg-tingar, tillbringar i deras sköte de få öfriga
dagar af en lifstid, så kort, men så ärefull.
Flågor och värk uppfylla dess dagar; men
med samma hjeltemod, med samma
ståndaktighet , som han uthärdade krigets faror och
besvärligheter, emottager han äfven döden.
Han anser den som ett mål, dit alla skola
nalkas; och såsom lyckligare att dö för
tidigt, än att öfverlefva sig. Han dör, och
Sverige tror hafva allt förlorat; ty en stor mans
död är en allmän förlust; och hvad kan det
fordras mer till beröm, än att säga: i krig
voro Baner, Hom, Weymar, Wrangel,
Tu-renne, Condé, Montecuculi, Gallas,
Piccolo-mini hans medtäflare. I fred voro
Oxenstjer-na, Brahe, Carl Gustaf, Jakob De la
Gar-die, Gyllenhjelm hans vänner, hans
umgänge. Christina ansåg honom som sin throns stöd:
Carl Gustaf som sin fader; värdig lärling,
värdig lärmästare af tvenne odödliga, hjeltar,
lyser hans namn i krigets handlingar
emellan Gustaf Adolfs och Carl Gustafs; och hans
namn är ej fördunkladt af all den glans dessa
stora Konungars sprida.
O mitt Fosterland! O Sverige! (tillåt
denna sista önskan» innan jag slutar det tal jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
