Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de band oss förena, oeh jag har för stor
tanka om min Konungs dygd, om dess ädelmod,
att tvifla att han ej fritt underkastar sig
ö-dets lag, och alt han i min maka vördar en
slägting, den han aktade nog att vilja
upphöja på sin thron.
Gustaf Adolph.
Hvad hör jag? Hon älskade mig! Hön
yar tvungen att gifva sin hand! Hon har mig
ej förrådt! O Himmel! Allt kan ännu för mig
ändras. Hvad dag lyser för mitt hopp, för
min kärlek!
Ebba. Brahe.
Nej, Prins! Föd ej ett fåfängt, ett
brottsligt hopp. Vi äro för alltid skilde. Gustaf,
du var mig kär, jag älskade dig» jag har det
bort, men jag kan aldrig mer blifva din
maka; och om kärleken vill gifva dig ett falskt
hopp, så tro dygdens röst, som för alltid
skiljer våra hjertan. Mitt löfte är gjordt, min
heder kan det ej rygga; min dygd är dig känd,
den är oföränderlig.
Gustaf Adolph.
Jag har undfått dina första löften, ditt
hjerta har dem stafvat, de äro de enda
heliga; haf medlidande med min fortviflan, den
är grym. Du som älskade mig, som älskar mig
ännu, återkalla minnet af vårt hopp, af vår
låga; säg ett ord, allt kan ännu ändras. (Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
