Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUTENBERG
N:o 24
194
Therés’ hämd
Humoresk af
Gust. H—n.
Ärade läsare, skulle ni händelsevis känna
någon viss Kalle Stilberg? Inte! Nå, då vilja vi
presentera honom för eder: Namnet är
betecknande för hans yrke, han är nämligen typograf
= sättare = stilplockare. Har ni förstått? Ja.
Nå, det var skönt! Nu något om hans utseende
etc. Han är en 30 års man i medellängd, har
ljusblå, lifliga ögon, är litet rödkindad, har en
rätt vacker näsa, lagom stor mun och alls inga
åsneöron, lägga vi så härtill att han har ett rikt,
brunt, något vågigt hår, så se vi honom lifs
lefvande framför oss och medgifva måste vi, att
han imponerar med sitt ståtliga yttre. Han var
också gerna sedd bland damerna, där han gjorde
stora eröfringar på kärlekens stridsfält; enligt
egen utsago hade han aldrig fått någon „korg“,
men väl gifvit tjogtals sådana, häraf se vi att
han var en mäktig Don Juan, som icke
fruktade, att om så skulle knipa, göra den allra som
sötaste lilla fröken sin kur, men stackars Kalle
Stilberg! Du anade ej det grymma öde, som
hotade dig och hvarmed din Don Juans-period
skulle taga ett så snöpligt slut.
Kalle, som vi hädanefter helt kort och godt
vilja kalla honom, hade under några månader
varit rätt intim med en icke så ful syflicka, han
älskade visserligen inte henne, men de
sympatiserade godt tillsammans och som hon var en
liten intagande och näpen tös, så tyckte Kalle
det gjorde detsamma hvem han „flammade med“
och måste ofta som nödlpgn begagna detta lilla:
„Jag älskar dig Therése!“ Men rätt som det
var kom der en fnurra på tråden; en ung, rik,
och barnlös enka, kastade sina smäktande
tjusarblickar på vår Kalle och dessa satte honom
i eld och låga. Hon är rik, jag blir rik, ha, ha,
ha! skrattade han i mjugg, utan att det minsta
hafva ordspråket: „Skrattar bäst, som skrattar
sist“, i tankarna. Den stackars Therése blef
öfvergifven och bortglömd, men hon beslöt att
hämnas, ty hennes kärlek till honom hade varit
ren, sann och allvarlig och just därför förbytte
den sig nu i ett oförsonligt hat till honom, som
handterat henne, som ett barn handterar en
leksak.
*
Vår Kalle hade gjort en för sitt kärlekssjuka
hjärta behaglig upptäckt, genom att han några
aftnar i ett midt öfver gatan liggande fönster
sett ett fagert kvinnoansikte framskymta bakom
de hvita gardinerna, hon älskar mig bestämdt
tänkte han, ty icke skulle hon eljest kasta sina
blickar just till mitt fönster.
Tränne veckor hafva förflutit sedan den
första afton Kalle fick syn på sin vackra granne,
då han till henne skickade in en liten pojke,
som han fick fatt i på gatan, med en rosafärgad
biljett,Jrvari han ber den sköna okända om ett
ren-dez-vous utanför stadens norra tull kl. 9
samma afton. Hon var nog fördomsfri att
bevilja honom det. Glad som en spelman kastade
han åt pojken en gammal tjugufempenni, kilade
upp på sitt ungkarlsrum för att göra sin toalett,
under det han gnolade ur „Sockenskomakaren“:
„Uppå ytan blott kan tänka
Nu för tiden allt beror,
Man från topp till tå ska’ blänka
Ifrån hatten, ner till skor“ etc.
Nå ändtligen var han klar, men nu kom han
att tänka på en annan sak, han hade ju fästmö,
den vackra enkan. Bah! Inte visste hon om
detta här, „en för ro skull, en för nöjes skull
och en för att det skall så vara“, resonerade
Kalle och så kilade han i väg.
Slutligen slog de efterlängtade 9 slagen då
Kalle och hans vackra granne gjorde hvar sin
artigaste komplimang för hvarandra; som
samtalet nu föres hviskande, kunna vi icke höra
om vi också lyssna med bägge öronen, men allt
nog blef det beslutadt att Kalle och hans vackra
granne nästa afton skulle supera tillsammans
och därmed skildes de åt.
*
Nästa dag hade Kalle mycket att bestyra, först
och främst måste han skaffa pengar; detta gjorde
han genom att be sin principal om ett lån af
50 mark, föregifvande att han måste likvidera
en skräddareräkning, för undvikande af laglig
åtgärd från skräddarens sida; lånet beviljades.
Nu gick Kalle till en af stadens finaste källare,
bestälde ett enskildt rum, supé för två personer
med vin och Champagne, etc. etc. På bestämdt
klockslag hade Kalle infunnit sig på
mötesplatsen och strax efter stannade där en täckt vagn,
kusken öppnade dörren och Kalle klef in i
vagnen, där en djupt beslöjad dam bad honom
sitta ned. Inom några minuter var Kalle och
hans vackra granne ensamma i det rum Kalle
för några timmar sedan bestalt åt dem å
källaren „Gyllne Drufvan“.
Nå, min älskade, tag af Er slöjan, sade Kalle
mildt, under det han full af hänryckning tryckte
henne intill sig. I detsamma knackade det på
dörren, kyparen inträdde: — var så god, ett
bref.
„Fröken Julia Stenqvist
f. n. på supé å källaren Gydlene Drufvan.“
Den beslöjade damen läste brefvet och
tycktes blifva mycket bestört. — Förlåt mig min
bästa herre, sade hon, men en särskild
omständighet nödgar mig att genast lämna er. Ni kan
själf läsa detta bref, jag måste ögonblickligen
härifrån. Farväl!
Vår Kalle stod snopen som en våt hund.
Slutligen kom han sig för att läsa brefvet, men döm
om hans förvåning då han läser följande:
„Min bästa Karl Stilberg!
Det var en tid, då jag kände mig lycklig vid
din sida, i hopp om att en gång evigt få tillhöra
dig, men du gäckade mig i mitt hopp, mina
illusioner krossade du, min rena kärlek trampade
du under dina fötter och mig bemötte du med
hån och förakt, allt sedan den där unga enkan
intog min plats i ditt hjärta.
Din vackra granne eller damen, som nyss
lämnat dig, är en väninna till mig, som hjälpt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 05:39:13 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gutenberg/1901/0194.html
