Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gått fram öfver staden under det vi arbetade på vår
räddning ur hotellet, hade vi icke märkt det allra
ringaste. Och eftersom rägnet formligen öste ned, föll det oss
icke in att undra öfver hvarifrån allt vatten, som här
och där bildade riktiga sjöar, hade kommit.
Öfverhuf-vudtaget reflekterade vi egentligen icke öfver något alls.
Hela vår instinkt och energi koncentrerade sig på den
enda tanken att komma bort, bort, bort. Och i vår
ifver och ångest märkte vi knappast när vi trampade
på de dödas kroppar, som lågo omkring öfverallt, hörde
vi endast rent mekaniskt de sårades jämmerskrik och
bön om hjälp, när de sågo oss skynda förbi utan att
bekymra oss det minsta om deras öde.
Det var först när vi hunnit ned till hamnen, som vi
hörjade ana att en flodvåg hade gått fram öfver staden.
Öfverallt lågo större och mindre båtar uppkastade, och
stora stycken af kajmuren hade försvunnit. På alla de
fartyg, vi kunde se, rådde liflig rörelse. Och belysta af
rödflammande bloss och glåmiga lyktor trängdes massor
af flyktingar på deras däck — stackars ömkansvärda
flyktingar precis som vi, men alla nästan nakna och
stadda i den mest våldsamma upphetsning, som tog sig
uttryck i de vildaste skrik och åtbörder.
På flera af fartygen var det redan så trångt om
utrymmet, att man trote deras förtviflade böner ej kunde ta
emot flera flyktingar. Men vi lyckades dock slutligen
komma ombord på en engelsk ångare, hvars kapten
just stod i begrepp att gå i land för att tillsammans
med en del af sin besättning om möjligt bringa en första
hjälp till de stackars sårade, hvilkas hjärtskärande skrik
och jämmer utan afbrott nådde våra öron genom
stormens tjut och rägnets prassel.
Kaptenen bad mig att följa med och visa vägen. Och
sedan vi försedt oss med lyktor gick vår lilla skara på
sex man i land. Hela Corso Vittorio Emanuele var
belamrad med sten, splittrade fönsterbågar, bjälkar, gips-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
