Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en liten roddbåt fullsatt med soldater och sakta, under
det att rägnet oupphörligen strömmade ned, roddes i
land, hade den beklämning, som hvilat på mitt sinne,
alltsedan jag befunnit mig i Italien, — i olyckans
land, — börjat lätta, såg jag de närmaste dagarne och de
erfarenheter, som de skulle bringa mig, i en något
skärare dager, och gladde jag mig åt hoppet att få kunna
dementera det värsta af hvad jag hört berättas och läst
om i tidningarne...
Men icke förr hade jag satt foten i land, förrän
bilden förändrades, hela den förskräckliga verkligheten stod
naken framför mig, och min optimistiska stämning flög
sin kos lika hastigt som den kommit. Kajen, — Corso
Vittorio Emanuele, — hela den väldiga, solidt byggda
kajen hade satt sig och åkt ned några meter till
jämnhöjd med vattenytan. På långa sträckor hade den
brutit och klyft sig. De massiva kantblocken hade
lossnat, rullat ned i vattnet och försvunnit. Varuskjulen
hade störtat ihop. Järnvägsskenorna hade krökt sig
och brutits rätt af. Och de brunmålade, fullastade
godsvagnarne hade åkt stuprätt ned i hamnen, ur hvars
svarta, bubblande vatten deras gatlar stucko upp bland
oräkneliga lådor och fat, som sakta gungades hit och
dit af det ständiga, lätta vågskvalpet...
Här från kajen såg jag också, att af de ståtliga
palat-sernas långa rad utmed Corson endast en front återstod,
— endast en kuliss utan något därbakom, — precis som i
de berömda Potemkinska byarne. Och genom de
hundratals sönderslagna fönstren och portarne i denna front
grinade förödelsen emot mig, den obeskrifligt hemska
förödelsen, inför hvars anblick mina ögon tårades, och
hjärtat af fasa nästan upphörde att klappa. Ty detta
var förskräckligt. Något sådant hade jag aldrig kunnat
drömma mig. Jag, som, då jag tänkte på San
Fran-ciscokatastrofens följder, tyckte mig ha sett så ofantligt
mycket, fann nu, att jag i stället endast hade sett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
