- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
242

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stående väggarne. Ett bord med en liten lampa stod
midt på golfvct, alldeles där detta rämnat. Och rummet
bredvid salongen hade varit ett sofrum. Två
ouppbäddade sängar stodo ut från ena väggen. Må undra hvem
som hade sofvit i dem. Om de hade räddats? Om de
hade delat alla de andras öde...?

Det var outsägligt hemskt att vandra ensam genom
de dödas stad. Dorée’s bilder ur Dantes »Inferno» stego
upp för mina ögon. Men detta var tusenfaldigt värre.
Detta var det riktiga »Inferno». Och det värsta af allt
var liklukten. Den lättade inte ett ögonblick. Vår
oerhördt stark och kväljande. Steg upp ur tusen sinom
tusen sprickor och hål. Följde mig som ett spöke
hvart jag gick, steg för steg, — gata upp, — gata ned...

Vid en krök på gatan såg jag plötsligen en man komma
emot mig ur ett källarhvalf. Han var den förste jag hittills
mött i den inre staden. Jag stannade för att tala med
honom. Han stannade ock. Jag tog några steg emot
honom. Han gjorde sammaledes. Vi stodo stilla och
stirrade på hvarandra ett ögonblick. Jag vek tillbaka
ett steg. Han följde exemplet. Och då, — då såg jagr
att det var jag själf, — jag själf, — mitt eget jag, som
stod där midt framför mig och stirrade mig in i
hvitögat...

En fasans sekund gick. Det isade i min ryggrad.
En förfärlig ångestkänsla snörde ihop min strupe. Såg.
jag spöken midt på ljusa dagen? — Var det möjligt
detta? — Drömde jag? — Skulle jag stanna eller tlyr
stanna eller fly...?

Just i detsamma såg jag att den andre, — mitt dubbla
jag, — icke var något annat än en spegelbild. I
källar-hvalfvets djup stod en spegel. Det hade en gång varit
en rakstuga därinne. Och i denna spegel hade jag sett
mig själf. — Jag själf var den enda människa, som jag.
hade mött på min första vandring genom Messinas ruiner...

Något senare stötte jag på andra, verkliga människor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free