- Project Runeberg -  När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid /
302

(1909) [MARC] Author: Willy A:son Grebst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

uttryck ut mot något obestämdt mål i fjärran. Och de
visade icke genom den obetydligaste rörelse på
hufvu-det, den minsta lilla blinkning, att de uppfattade, om
man tilltalade eller försökte trösta dem. Det sades, att
ingen enda af dem hade en aning om huru länge de
varit begrafna under ruinerna. Några timmar trodde
de, några timmar endast. Och ingen af dem ville låta
öfvertyga sig om att det varit i dagar och dygn, ja, i
flera fall i längre tid än en vecka.

Då jag såg alla dessa olyckliga, som nästan utan
undantag sväfvade i okunnighet om sina käras öde,
undrade jag, hvilka som voro mest beklagansvärda, de som
hade mistat hela sin familj och all sin egendom, och
som stodo kvar i världen alldeles ensamma och
öfver-gifna, eller de, hvilka hade mistat all sin egendom, men
hvars hela familj hade blifvit räddad. Jag minns
sär-skildt en man från Messina, hvars hela familj på nio
personer hade kommit undan utan den minsta lilla
skråma, men också utan att ha kunnat rädda något
annat af sin egendom än bara linnet eller skjortan, i
hvilken de hade legat och sofvit, då jordbäfningen kom.
Den stackars familjefadern — han såg förresten ut som
en röfvare med sitt kolsvarta hår och sitt stora, vilda skägg,
sina buskiga ögonbryn och stickande svarta ögon, —
jämrade sig och grät utan uppehåll. Han gick från det
ena af sina små barn till det andra och kysste dem
ömt och varligt. Och på samma gång anropade han
ständigt på nytt madonnan om hjälp. — Povero
bambi-nos, — povero bambinos! Hvad skall jag göra med mina
stackars små‘? Hvarför lät du dem icke dö, hvarför
fingo vi icke dö tillsamman? Hvilket lif väntar oss nu?
Hvad skall det bli af mina små? Huru skall jag kunna
försörja dem? —

Jag förstod den stackars mannens klagan så väl. Inte
ville han i själ och hjärta, att hans små älsklingar skulle
tagas ifrån honom. Nej, i själfva verket tackade han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:40:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gwamessina/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free