Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadsji-Murat - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Panof, »det är inte första gången, som man tagit
och lämnat igen.»
På den tiden skötte i Kaukasus hvarje
kompani själft sin ekonomi genom sina valda
förtroendemän. Det fick af kronan 6 rubel och 50
kopek pr man och provianterade sig själft,
planterade kål, mejade hö, höll egna fordon och ståtade
med välfödda hästar. Kompanikassan förvarades i
en låda, hvars nycklar funnos hos kompanichefen,
och det hände ofta, att denne lånade ur lådan. Så
förhöll det sig också nu, och det var om det, som
soldaterna talade. Den missnöjde soldaten Nikitin
ville affordra kompanichefen räkenskap, men Panof
och Avdejef ansågo, att detta icke var nödvändigt.
Efter Panof rökte också Nikitin och bredde
sedan ut kappan under sig och satte sig, lutande
ryggen mot ett träd. Soldaterna sutto tysta. Det
enda som hördes var blåstens susande genom
trädkronorna högt öfver deras hufvuden. Plötsligt
ljöd öfver detta oafbrutna sakta sus schakalernas
gnällande, gråtande, skrattande tjut.
»Så de låta, de fördömda skrikhalsarna,» sade
Avdejef.
»De gapskratta åt dig, för att du har munnen
på sned,» sade den fjärde soldaten med gäll, på
lillryska brytande stämma.
Åter blef allt stilla, endast blåsten vajade i
grenarna, låtande stjärnorna än glimma fram, än
gömmas undan.
»Hör nu, säg, Antonytj,» frågade den glade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
