Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadsji-Murat - 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först höjde sig det blodiga, rakade hufvudet utan
mössa, sedan kroppen, som grep tag i ett träd och
reste sig upp. Han såg så hemsk ut, att soldaterna
tvärstannade. Men plötsligt genomfors han af en
darrning, raglade ett par steg från trädet och föll
framstupa i hela sin längd som en afmejad tistel
och rörde sig icke mera. Han rörde sig icke,
men han kände ännu. Då Hadsji-Ala, den förste
som kom fram till honom, med sin stora dolk
högg honom i hufvudet, tyckte han, att man slog
honom med en hammare på hufvudet, och han
kunde icke förstå, hvem som gjorde det och
hvarför. Det var det sista medvetandet af hans samband
med sin kropp. Sedan kände han ingenting mera,
och hans fiender trampade på och söndersargade
hvad som icke längre hade något gemensamt med
honom. Hadsji-Ala satte foten på likets rygg, högg
med två hugg af hufvudet och sparkade försiktigt,
för att icke få blodfläckar på sin sko, undan det
med foten. Rödt blod forsade ur halsens
pulsåder och svart blod ur hufvudet och strömmade
öfver gräset.
Och Karganof och Hadsji-Ala och
Achmet-Khan och alla milissoldaterna samlades liksom
jägare kring ett fälldt villebråd omkring Hadsji-Murats
och hans muriders lik — Khanefi och
Khan-Mahoma och Gamsalo hade blifvit gripna och bundna
— och triumferade, muntert samspråkande i
krutröken, öfver sin seger.
Näktergalarna, som varit tysta under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
