Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade anteckningar af eremiten Fjodor Kusmitj - Mitt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är min vilja fri. Men om Han vet, hvad som
skall ske, om allt är förutbestämdt af Honom, så
finns det ingen frihet. Jag vet icke. Här är
gränsen för tanken och bönen börjar: Fader, ske
icke min vilja, utan Din. Hjälp mig. Kom och
tag Din boning i mig. Det är helt enkelt: Herre,
förlåt och förbarma Dig, förbarma Dig och förlåt.
Med ord kan jag icke uttrycka det, men Du känner
mitt hjärta. Du bor själf däri. — Och jag somnade.
Jag vaknade upp några gånger, som man gör, när
man blir gammal, och drömde, att jag badade i
hafvet och simmade, och jag förvånade mig öfver,
att vattnet bar mig så högt, och att jag icke alls
sjönk ner i det, och vattnet var så grönt och
vackert, och några människor ställde sig i vägen
för mig på stranden, och jag var naken och kunde
icke komma därifrån. Drömmens mening är, att
min kropps fängsel ännu hindrar mig, men
räddningen är nära. Jag steg upp före gryningen, slog
eld och kunde icke på en lång stund få
svafvelstickan att tända, satte på mig min älgskinnsrock
och gick ut på vägen. Mellan de snöhöljda
lärkträden och granarna skimrade morgonrodnaden
gulröd; jag bar in veden, som jag huggit i går,
och högg mera. När det dagats, åt jag ett par
uppblötta skorpor, stängde spjället, sedan ugnen
blifvit varm, och satte mig att skrifva.
Jag föddes precis för sjuttiotvå år sedan, den
12 december 1777, i Vinterpalatset i Petersburg.
På min farmors önskan fick jag namnet Alexander
som omen, efter hvad hon själf sade mig, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
