Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vansinnigs memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verst. Vi beslöto att åka utan att stanna, endast
byta om hästar. Mörkret bröt in, och vi åkte
alltjämt. Vi slumrade till. Men plötsligt vaknade
jag, som om något skrämt mig. Och som det
ofta händer, vaknade jag så förskräckt och
uppjagad, att jag tyckte, jag aldrig skulle kunna somna
igen. Hvarför far jag? Hvart far jag? flög det
plötsligt genom mitt hufvud. Icke så, att icke
tanken att kunna köpa egendomen billigt alltjämt
tilltalade mig, men det kom med ens för mig, att
jag icke hade någon anledning att fara så där långt
bort, att jag skulle dö på detta främmande ställe.
Och jag blef ängslig till mods. Sergej,
betjänten, vaknade, och jag begagnade mig däraf för
att prata med honom. Jag talade om trakten, som
vi foro igenom, han svarade och skämtade, men
jag förblef dyster. Jag talade om de hemmavarande,
om det förestående köpet, och det förvånade mig,
att han svarade så muntert. Allt var lustigt och
till pass för honom, men för mig var allting
likgiltigt. Men i alla fall kände jag mig lättare till
sinnes, när jag pratade med honom. Men utom
det att jag var dyster och ängslig, kände jag också
trötthet, en önskan att få stanna. Det föreföll mig,
som finge jag bara komma in i ett varmt rum,
se människor, dricka te och framför allt lägga mig
att sofva, skulle mitt svårmod gå öfver.
Vi närmade oss staden Arsamas.
»Ska vi inte stanna där och hvila litet?»
»Jo, gärna. Är det ännu långt kvar till
staden?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
