Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vansinnigs memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan jag icke, kan jag icke. Om Du funnes, skulle
Du säga det — åt mig, åt människorna. Men om
Du icke finns, är allt bara förtviflan. Och jag
vill icke förtvifla. — Jag blef allt mera upprörd. Jag
bad Honom uppenbara sig för mig. Jag gjorde
allt som alla andra göra, men Han uppenbarade
sig icke. »Bedjen, och eder skall varda gifvet,»
påminde jag mig, och jag bad. Och bönen gaf mig
icke tröst, men lugn. Kanske bad jag icke till
Honom, utan fönekade Honom. Du söker Honom
nära, men Han är fjärran ifrån dig. Jag trodde
icke på Honom, men jag bad, och ändå
uppenbarade Han sig icke för mig. Jag stred med
Honom och klandrade Honom. Jag trodde helt
enkelt icke.
Dagen därpå ansträngde jag mig af alla krafter
för att under dagens lopp få allting uträttadt och
slippa undan en natt till på hotellet. Utan att ha
fått slut på allt, reste jag hem på kvällen. Någon
ångest kände jag icke. Denna natt i Moskva
åstadkom en ännu större förändring i mitt lif, som
redan börjat förändras efter Arsamas. Jag brydde
mig ändå mindre om mina affärer och blef allt
mera apatisk. Också min hälsa försvagades. Min
hustru envisades att jag skulle sköta mig. Hon
sade, att mitt prat om tron och om Gud bara
kom sig af sjukdomen. Men jag visste, att min
svaghet och sjuklighet kom sig af den obesvarade
frågan om Gud och tron. Jag försökte att tvinga
tillbaka denna fråga och under de förhållanden,
jag var van vid, ge innehåll åt mitt lif. Jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
