- Project Runeberg -  I häfdernas hall : verklighetssagor för de unga /
120

(1900) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRVISSO LEFVA DE DÖDE.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vårens och sommarens veckor ila snabbt undan, i
Türingen så väl som i Norden, i det adertonde så väl
som i det nittonde seklets slut.

År 1788 var det. En härlig sommar var det. Mången
odödlig dikt vällde fram ur skaldens bröst och skrefs ned
vid det omålade bordet i organisten Unbehauns
gafvelkammare.

Månget anderikt samtal fördes mellan de trenne under
de dagliga promenaderna längs Saales stränder.

Ädelt allvar och ett rent sinnes vackra skämt bodde
på skaldens läppar; det var, som om man, medan han
talade, dvaldes mellan himlens eviga stjärnor och jordens
fagra blommor —

Hur jag kan veta det, frågar du!

Ack, barn, väl är det nu för dig en gåta, men en
gång skall äfven du fatta den: har jag ej lyssnat till hans
hjärtas slag, till hans innersta tankar? Väl är hans röst
stum, men hans ande talar nu som för hundra år sedan.
Och om nya hundra år och allt framgent i tiderna skall
den ännu ljuda lika eldande, varm och ren, och en annan
sagoförtäljerska skall säga sin älskling, såsom jag dig: jag
älskar den ädle, jag älskar det ädla, han talat och diktat;
därför förmår jag ock att sekler efter hans död ännu höra
hans läppars språk. —

Ja, lyckliga voro promenaderna på tre man hand i
Saaledalens ängar under det adertonde århundradets sista
decennium.

Men när regn och dimma och snufva — vår skald
fick ofta så stygg, prosaisk snufva — hindrade de glada
mötena, och organisten Unbehauns hustru måste koka kaffe,
då flögo talrika små bref uppför dalen, mellan Volkstädt
och Rudolstadt; bref från Lotte, ömma, fina, täcka; bref
från Karoline, skälmska, kvicka; bref från skalden, eldigt
längtande till Lotte, höfviskt hyllande till Karoline.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:45:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hafderna/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free