Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stellers sjöko eller barkdjuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oceanens och Australiens dugonger samt
Västafrikas och Amerikas manater. Intet af dessa
djur kan med hänsyn till storleken mäta sig med
sjökon, som nådde en längd af 8—10 meter och
en omkrets af 6 på det tjockaste stället af kroppen.
Efter Nordenskiöld må följande framställning af
Stellers uppgifter om sjökon återgifvas.
»Sjökon var af svartbrun färg, någon gång
med hvita fläckar och strimmor. Den tjocka,
läderartade huden var täckt med hår, hvilka
sammanvuxit till en ytterhud, som var full af parasiter
och liknade barken på en gammal ek. Hufvudet
var i förhållande till den stora tjocka kroppen ej
stort, halsen kort, kroppen hastigt afsmalnande
bakåt. De korta frambenen afslutades tvärt, utan
fingrar eller naglar, men voro besatta med en
mängd korta, tätt hopade borsthår; bakbenen
ersattes af en stjärtfena snarlik hvalarnes. Djuret
saknade tänder, men var i stället försedt med
tvänne tuggskifvor, den ena i gommen, den andra
1 underkäken. Honornas spenar, som voro
mycket mjölkrika, hade sin plats mellan frambenen.
Köttet och mjölken hade tycke af nötkreaturens,
ja voro till och med, enligt Stellers utsago, bättre
än dessas. Sjökorna voro nästan ständigt
sysselsatta med att afbeta de vid kusten rikligt
förekommande algerna, hvarvid de rörde hufvud och
hals ungefär som en oxe. När de betade visade
de stor glupskhet och läto sig ej det ringaste störas
af människors närvaro. Man kunde till och med
vidröra dem, utan att de skrämdes eller brydde
sig därom. För hvarandra hyste de stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
