Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Sjätte boken. Den druckna rorgängaren och den nyktra kaptenen - 1. Douvresklipporna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
krälar där af vidunderliga djursläkten. Man slukar där
hvarandra; krabborna äta upp fiskarna och bli själfva
uppätna. Hemska skepnader, icke skapade för att bli sedda
af människoögat, irra lefvande omkring i detta mörker.
Dunkla konturer af gap, tentakler, fenor, öppna käftar,
fjäll, klor skymta där fram, förstoras, minskas, upplösas,
försvinna i den hemska genomskinligheten. Förfärliga
simmande svärmar stryka där omkring uträttande hvad
de ha att beställa. Det är en bikupa af hydror.
Det fasansfulla finns där — idealet för det fasansfulla.
Föreställ er, om ni kan, ett krälande af holoturier.
Att se hafvets inre är detsamma som att se det okändas
fantasi. Det är att se den från den förfärliga sidan.
Hafsdjupet är analogt med natten. Äfven där ligger skapelsens
medvetande i sömn, skenbart åtminstone. Där begås i full
trygghet det oansvarigas brott. Där drifva i en gräslig
ro lifvets första utkast, nästan fantomer, mörkrets
förfärliga handteringar. . _
För fyrtio år sedan signalerade två klippor af högst
egendomlig form på långt håll Douvresskäret för seglaren
på oceanen. Det var två lodräta, spetsiga, mot hvarandra
lutande klippor, som nästan vidrörde hvarandra med sina
toppar. Man tyckte sig se de båda betarna på en drunknad
elefant sticka upp ur hafvet, endast med den skilnaden, att
det var betar höga som torn af en elefant stor som ett berg.
Dessa båda naturliga torn till hafsvidundrens mörka stad
lämnade endast mellan sig ett trångt pass, dit vågorna
rusade in. Detta pass, som slingrade sig i flera krökar,
liknade ett stycke gata mellan två rader af husväggar.
Man kallade dessa tvillingsklippor de båda Douvres. Det
fanns där Stora och Lilla Douvres, den ena var sextio, den
andra fyrtio fot hög. Det beständiga vågsvallet har
slutligen underminerat grunden till dessa torn, och den häftiga
stormen den 20 oktober 1859 störtade omkull det ena. Det
som återstår, det lilla, är stympadt och förvittradt.
En af de egendomligaste klipporna i Douvresgruppen
heter L’Homme. Den finns ännu i dag kvar. På
sjutton- hundratalet funno fiskare, som blifvit stormdrifna till dessa
skär, ett människolik på spetsen af denna klippa. Bredvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
