Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Sjätte boken. Den druckna rorgängaren och den nyktra kaptenen - 6. En afgrundsinteriör vid belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
är plågsammare. Det förhatliga i skrymteriet börjar redan
inom skrymtaren själf. Att ständigt nödgas dricka sitt
eget bedrägeri väcker äckel. Sötman, som förställningen
ger åt brottet, blir motbjudande för brottslingen, som
ständigt nödgas ha denna blandning i munnen, och det ges
- ögonblick, då skrymtaren är nära att kasta upp sin tanke.
Att svälja ned denna saliv igen är förfärligt. Lägg därtill
det djupt rotade högmodet. Det ges bisarra ögonblick,
då skrymtaren känner själfaktning. Skälmen kan ha
omåttligt höga tankar om sitt eget jag. Masken har samma
sätt att kräla men äfven samma sätt att resa sig som
jätteormen. Den svekfulla uslingen är ingenting annat än
en i sina rörelser hindrad despot, som endast därigenom,
att han finner sig i att spela andra rollen, kan vinna sitt
syfte. Det är litenheten, i stånd till det ofantliga.
Skrymtaren är på en gång en titan och en dvärg.
Clubin inbillade sig på god tro, att han blifvit for—
tryckt. Med hvad rätt hade man låtit honom icke födas
rik? Han skulle icke ha begärt bättre än att af sina
föräldrar ha fått ärfva hundratusen francs i räntor. Hvarför
hade han dem ej? Det var icke hans fel. Hvarför hade
man genom att icke ge honom alla lifvets njutningar,
tvingat honom att arbeta, det vill säga att bedraga, nyttja svek,
förstöra? Hvarför hade man dömt honom till denna
tortyr, att smickra, krypa, göra sig älskad och aktad,
dag och natt bära på sitt ansikte andra drag än sina egna?
Att behöfva förställa sig är att vara utsatt för våld. Man
hatar den, för hvilken man ljuger. Ändtligen hade
timmen slagit: Clubin fick hämnas.
På hvem? På alla och på allt.
Lethierry hade aldrig gjort honom annat än godt;
ett ytterligare skäl till klagomål. Han hämnades på
Lethierry. Han hämnades på alla, inför hvilka han nödgats
göra våld på sig. Han tog sin revansch. Hvar och en,
som tänkte godt om honom, var hans fiende. Han hade
varit denna människas fånge.’
Clubin var fri. Han hade gjort sin sorti. Han befann
sig utanför mänskligheten. Hvad man skulle anse för hans
död, var hans lif; han skulle nu börja. Den sanna Clubin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
