Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 6. Ett stall åt den resandes häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Den dubbla kam af klippref, hvilken som en slingrande
löpgraf sträckte sig bortom Douvreklipporna, grenade här
och där ut sig i andra ref, och man kunde där ana
återvändsgränder och hålor, som mynnade ut i passet.
Den nedre delen af klipporna var öfverklädd med
hafstång, den öfre med lafvar. Tångens gräns utmärkte
tilllika öfverallt vattenlinjen vid högsta vattenstånd och
lugnt haf. Spetsarna, som vattnet icke nådde, hade
denna brokiga guld- och silfverstickade matta, som de
hvita och gula lafvarna ge åt hafsgraniten. Ett utslag af
kägelsnäckor betäckte på sina ställen klippan: en benhröta
hos graniten.
På andra ställen, i de undangömda skrymslen, där
vinden snarare än vattnet hopat en fin, på ytan vågig sand,
sågos några tistlar skjuta upp ur marken.
I de inskärningar och bukter, som sällan piskades af
hafsskummet, såg man de små hål, som sjöborren borrar i
klippan. Denna musslornas igelkott, hvilken som ett
lefvande klot rullar fram på sina taggar och hvars harnesk är
sammansatt af mer än tiotusen artistiskt hopfogade och
sammanlödda stycken, sjöborren, hvars mun, okändt af
hvilken anledning, kallas Avristoteles’ lykta, utgräfver
graniten med sina fem tänder, som bita af sten, och inlogerar
sig i hålet. Det är i dessa celler som snäckletarna finna
honom. De skära honom i fyra delar och äta honom rå
liksom ostron. Somliga doppa sitt bröd i hans mjuka kött.
Däraf hans namn »hafsägget».
Spetsarna af de längre bort belägna
undervattensklipporna, som vid ebbtiden stucko upp öfver
vattenbrynet, slutade alldeles invid foten af L’Hommeklippan med
ett slags af skär och kobbar på alla sidor kringmurad liten
vik. Där fanns tydligen en användbar ankarplats.
Gilliatt tog denna vik i närmare skärskådande. Den hade
formen af en hästsko och låg öppen endast för ostliga vindar,
som i dessa farvatten äro de minst farliga. Tidvattnet var
där instängdt och slumrade nästan. Denna vik kunde
begagnas till ankarplats. Gilliatt hade för resten icke mycket
att välja på.
’ Om han ville begagna sig af ebben; måste han skynda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
