Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 7. Ett rum för den resande själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
form. Som stenkumlet låg med baksidan vänd mot
sydväst, var hålan skyddad mot regn, men låg öppen mot
nordanvinden.
Gilliatt fann den bra. De båda problemen voro nu
lösta: båten hade en hamn och han själf ett logi.
Förträffligheten hos detta logi var, att det låg nära
vraket.
Tågkroken, som fallit mellan två klippblock, hade där
hakat sig väl fast. Gilliatt lade nu en stor sten öfver den
för att göra den fullkomligt orubblig.
Han hade en fri och obehindrad förbindelse med
Durande.
Han var hemma hos sig,
Stora Douvre var hans hus och Durande hans
skeppsvarf.
Att komma och gå, stiga upp och stiga ned, ingenting
var enklare.
Han firade sig hastigt utför tåget ned på däck.
Hittills hade allt gått bra, han var nöjd med sin dag
och kände, att han nu var hungrig. Han öppnade
matsäckskorgen, skar med sin slidknif af ett stycke rökt oxkött,
tuggade därtill ett stycke groft bröd, tog sig en klunk
vatten ur kaggen och hade en utmärkt supé. Attäta godt och
göra godt är två njutningar här i världen. Den fulla
magen liknar ett belåtet samvete.
Sedan han slutat sin måltid var det ännu litet kvar af
dagen. Han begagnade sig däraf för att börja vrakets
lättande, en högst trängande åtgärd.
Han hade användt en del af dagen att sortera
vrakspillrorna. Han lade undan i den solida afdelning af
fartyget där maskinen var, allt som kunde bli till någon nytta:
spn’or järn, tågvirke, segelduk. Det onyttiga kastade han
i hafvet.
Båtens laddning, som han med ankarspelet hissat upp
på däck, var, ehuru obetydlig, till besvär. Gilliatt
upptäckte i väggen till Lilla Douvre, icke högre upp än att han
kunde nå den med handen, ett slags urholkad nisch. Man
ser ofta i klipporna dylika naturliga skåp, som dock
visserigen ha det felet att icke vara försedda med dörrar. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
