Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 7. Ett rum för den resande själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
att kläda täget. I vinkeln, som det bildade mot klippan,
lade han på det ett bandage af flera lager segeldukslappar,
hvarje lager fast ombundet med kabelgarn. Det var något
liknande de putor skådespelerskorna bruka anlägga på sina
knän för de förtviflade knäfallen i femte akten.
Då tågklädseln var gjord, steg Gilliatt upp.
Han hade sedan några ögonblick, medan han höll på
med det sista bandaget, tyckt sig höra ett besynnerligt gny
iluften. Det lät i aftonens djupa tystnad som om en
ofantlig läderlapp flaxat med vingarna.
Gilliatt såg upp.
En stor svart cirkel svängde omkring öfver hans
hufvud under den djupa hvita skymningshimmeln.
Man ser på de gamla taflorna dylika cirklar på
helgonens hufvuden, med den skillnaden likväl, att de äro af
guld mot en mörk grund, under det däremot denna var
mörk mot en ljus grund. Ingenting kunde gärna vara
sällsammare, man kunde trott sig se Stora Douvres nattgloria.
Denna cirkel närmade sig Gilliatt och aflägsnade sig
åter, drog ihop sig och vidgade sig igen.
Det var fiskmåsar, tärnor, fregattfåglar, hafstjädrar,
ett helt moln af förvånade sjöfåglar.
Det var antagligt, att Stora Douvre var deras
nattkvarter och att de kommo för att lägga sig. Gilliatt hade
där tagit ett rum, denna oväntade hyresgäst oroade dem.
En människa på Stora Douvre, det var någonting de
aldrig sett.
Detta skrämda kretsande öfver klippan fortfor en stund.
De tycktes vänta, att Gilliatt skulle gå sin väg.
Gilliatt följde dem tankfullt med blicken.
Det flygande molnet tog slutligen sitt parti, cirkeln
förvandlades plötsligt till en spiral och hela svärmen slog
strax därpå ned på L’Hommeklippan vid skärets andra ända.
Där tycktes de öfverlägga och hålla råd. Medan
Gilliatt sträckte ut sig i sin granitslida och lade en sten under
hufvudet till örngottskudde, och ännu en god stund efteråt,
hörde han fåglarna tala den ena efter den andra, hvar och
en med sitt kraxande.
Därpå tystnade de, och allt slumrade, fåglarna på sin
klippa och Gilliatt på sin.
16. — Väictor Hugo. Hajvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
