Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 9. Lyckan ger med ena handen och tar igen med den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Floden hade, då den närmade båten till det i luften
hängande vraket, minskat farorna vid nedfirandet och
underlättat bärgningsarbetet; men denna minskning i
afståndet hade haft till följd, att den öfversta delen af skorstenen
fastnat inom den gapande ram, som bildades af öppningen i
Durandes botten. Skorstenen satt där som instängd mellan
fyra väggar.
Den tjänst floden gjort Gilliatt hade icke varit
oblandad, den hade tillåtit sig denna lömska tillsats; det såg ut
som om hafvet, tvunget att lyda, hade haft den baktanken
att spela Gilliatt ett spratt.
Ebben kunde visserligen göra om hvad floden gjort.
Skorstenen, något mer än sex meter hög, satt med en längd
af två och en half meter kvar i vraket, vattenytan skulle
sänka sig tre och en half meter, och skorstenen, som följde
denna vattnets och båtens sjunkande rörelse, skulle bli fri
från vraket och ändå ha en meter till öfverlopps.
Men hur lång tid skulle åtgå för denna befrielse? Sex
timmar.
Om sex timmar skulle det vara nära midnatt. Hur var
det möjligt att vid en så sen timme på natten ens försöka
löpa ut, hvilken ränna skulle man följa genom alla dessa
kobbar och skär, som äfven midt på ljusa dagen voro så
ohjälpligt intrasslade, hur var det tänkbart att i mörka
natten våga sig in bland detta försåt af undervattensklippor
och bränningar?
Det var nödvändigt att vänta till morgondagen; dessa
sex förlorade timmar vållade en förlust af minst tolf timmar
till.
Det var icke ens att tänka på att ta bort stängslet för
inloppet till skäret, för att ha detta arbete undangjort till
dagen därpå; denna slussport skulle behöfvas vid nästa flod.
Gilliatt måste således hvila sig antingen han ville eller
ej. Att lägga armarna i kors var det enda han ännu icke
gjort, sedan han kom till Douvreskäret. Denna tvungna
hvila retade och nästan grämde honom, liksom den varit
hans fel. Han sade till sig själf: Hvad skulle Déruchette
tänka om mig, om hon finge se mig gå och latas så här?
Denna hvila var dock kanske icke så alldeles onyttig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
