Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 1. Den hungrige finner alltid en kamrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
och armbåge och snuddade redan vid hans axel spetsen
gräfde i hans armhål.
Gilliatt kastade sig bakåt, men kunde knappt röra
sig; han var som fastnaglad. Med sin vänstra hand, som
var fri, fattade han knifven, som han hade mellan tänderna,
och stickande in den i en rämna och på detta sätt
klamrande sig fast vid klippan gjorde han en förtviflad
ansträngning att slita lös den fängslade armen. Han lyckades
endast oroa bandet litet, hvarpå det snodde sig ännu fastare
om armen. Det var smidigt som läder, fast som stål, kallt
som natten.
En ny rem, smal och spetsig, sköt som en tunga ur ett
gap ut ur klippskrefvan. Den slickade på ett förfärligt sätt .
Gilliatts nakna kropp, sträckte plötsligt ut sig till en
ofantligt lång och fin snärt och slingrade sig i många hvarf
kring hela hans öfverkropp. På samma gång kände han
under en oerhörd smärta, hvarmed ingenting kan jämföras,
sina muskler svälla ut och något rundt och förfärligt borra
sig in i hans hud. Det föreföll honom som om oräkneliga
läppar sögo sig fast vid hans kött och sökte dricka hans blod.
En tredje rem ringlade ut ur klippan, trefvade på
hans kropp, piskade hans sidor som ett tåg, tills den
slutligen fäste sig.
Ångesten i sitt högsta stadium är stum. Gilliatt
uppgaf icke ett skrik. Det var tillräckligt ljust för att han
kunde se de vidriga skepnader, som sugit sig fast vid
honom. Ett fJarde band hoppade upp, denna gång pilsnabbt,
och slingrade sig om hans höfter.
Omöjligt att skära af eller rycka loss dessa klibbiga
remmar, som på en mängd punkter sutto fast vid hans
kropp. Hvar och en af dessa punkter var en härd för en
olidlig och egendomlig smärta. Det var den känsla man
skulle ha, om man blefve uppslukad af en hel mangd alltför
små munnar på en gånhg.
En femte rem sprang fram ur hålet, lade sig ofvanpå
de andra och lindade sig. omkring bröstkorgen. Gilliatt
kunde knappast andas.
Dessa remmar, spetsiga i ändan, blefvo som
värjklingor allt bredare mot fästet; alla fem tillhörde tydligen
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
