- Project Runeberg -  Hafvets arbetare /
365

(1908) [MARC] Author: Victor Hugo Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 7. Det finns ett öra ofvan skyn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

365

7.
Det finns ett öra ofvan skyn.

Några timmar förflöto.

Solen gick upp strålande.

Dess första stråle belyste en orörlig gestalt, som låg
utsträckt på spetsen af Stora Douvre. Det var Gilliatt.

Den nakna och stelfrusna kroppen rördes icke längre
ens af en frosskakning. De tillslutna ögonlocken voro
likbleka; det hade varit svårt att säga, om denna kropp var
lefvande eller död.

Solen tycktes betrakta honom.

Om denna nakna man icke var död, var han dock
döden så-nära, att det endast behöfdes minsta kalla
vindpust för att göra slut på hans lif.

En mild och upplifvande vind, maj månads vårliga
andedräkt, började blåsa.

Solen steg emellertid allt högre på den djupblå
himmeln, dess nu allt mindre och mindre horisontala strålar
purprades, dess ljus blef värme, och denna värme inhöljde
Gilliatt.

Gilliatt låg fullkomligt orörlig. Om han andades, var
det med denna slocknande andedräkt, som knappast skulle
framkalla en imma på spegelglaset.

Solen fortsatte sin färd på himmeln och dess strålar
föllo allt mindre sneda på Gilliatt. Vinden, som först
endast varit ljum, var nu varm.

Denna stela och nakna kropp låg alltjämt orörlig;
huden syntes dock mindre likblå.

Solen, som nu närmade sig zenit, föll lodrätt ned på
Stora Douvres platå, en flod af ljus strömmade ned från
himmeln, och med denna varma flod förenade sig
återstrålningen från den lugna hafsytan; klippan började bli ljum
och värmde upp mannen.

En suck höjde Gilliatts bröst.

Han lefde.

Solen fortsatte sina smeknmgar; de voro nu nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:45:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hafvetsarb/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free