Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
XXVII.
Ombord på “Vautour“. Kommendantens matsal, lagom
för fyra, och flera äro vi icke heller. M. Cilliére, Frank-
rikes charmante konsul, sekonden, värden och jag.
— Har ni varit i Sverige, kommendant?
Pierre Loti ser upp från sin tallrik.
— Jo, en gång — i tjugo minuter. Men jag ville gärna
komma dit igen.
— Jag vet icke om jag skulle önska det.
— Såå. Det var ärligt. Och hvarför inte?
— Jo, därför att en skildring af eder skulle otvifvel-
aktigt öka turistströmmen.
Den ståtlige betjänten i gul väst och hvita knästrumpor
slog i glasen.
— Aha, jag förstår hvad ni menar. Turisternas guld
är dyrköpt nog. Jag tror att ni har rätt. Jag har mer än
en gång erfarit något liknande.
Det finnes två trakter af mitt land, som jag i särskild
grad hållit af. Den ena är den del af Normandiet, dit jag
förlagt händelsen i Pécheurs d’lslande, den andra är den by
vid Biscayabukten, där historien om Ramuntcho kommit till.
Båda dessa stycken Frankrike ha, tack vare mina böcker,
blifvit förstörda, förlorat sin fysionomi. De ha blifvit vall-
färdsorter för turister. I den lilla byn i Normandie visar
värdshusvärden det skrifbord, där jag arbetade, och han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
