Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hans Alienus blir åter enstöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvad skicklighet stack han både käppen och hatten
under vänstra armen samt skakade Hans Alienus’
hand mellan sina två tunna händer, på hvilka
några lillfingersringar blänkte med kulörta stenar.
— Jag känner ungdomen, — sade han. — Den
plågas af att gå genom gatorna utan att hälsas
med handklappningar, att komma in i kyrkorna
utan att se alla resa sig. När jag var i era år,
sökte jag också ensamhet och var en förmiddag
nära att taga gift, därför att jag ej tilltrodde mig
att kunna få dö som påfve. — För allt detta tycker
jag om ungdomen. Det är tecken på lifslust att
önska och begära. Tids nog kommer tröttheten.
Han gick till spisen och stödde sin högra
klack på hällens kant, så att elden värmde sko-
sulan. Samtidigt drog han upp sin blårutiga silkes-
näsduk och torkade hjässan flere gånger, men då
han åter stack näsduken i bakfickan, blef den ena
snibben hängande i springan mellan de långa rock-
skörten.
Slutligen vände han sig nickande, öppnade
förstugudörren försiktigt och nästan ljudlöst samt
kvarlämnade i rummet, då han försvann, en lätt
doft af luktvatten.
Giggia och Hans Alienus visste att de andra
kunde komma in hvilket ögonblick som helst. De
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
