Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ett fornfynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f-
arin i arm och par vid par i månljuset gå hem
genom de smala gatorna. Följ mig också du och
låt vår egen kärlek bli en saga om flöjtspel och
augustimåne, och om vår kärlek så förtvinar och
dör, låt den då dö till ett minne, som vi välsigna.
— Men när jag talar så, lägger du ditt hufvud på
min axel och räcker mig dina tygblommor, det
enda du har. Då börja vi båda snyfta, och rundt
oss gråta höstens människor under de fällande löf-
ven. _ Ser du, säga de till hvarann, där finns
ännu en gren, som har blad. Den växer på kär-
lekens träd. Under den vilja vi sätta oss ned,
lika lyckliga som våra farföräldrar varit. — Men
när de röra vid grenen, fäller också den sina löf,
ty de voro vissna. Det faller löf i tusenvis öfver
oss och öfver de andra. På alla axlar, alla hjäs-
sor, alla ansikten, ser jag höstens bruna och för-
torkade löf.
Han kysste hennes illa stafvade bref. Han
läste igenom det så länge, till dess han kunde det
utantill och fäste det sedan med en nål i mygg-
tältet öfver sin bädd.
— Det är dock en besynnerlig ödets lek, att
händelsen — och händelsen spinner ju alla kär-
lekens trådar — just skulle sätta dig på drottning-
stolen i min inbillning. Jag känner mig nästan
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
