Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Sardanapals lefvande lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f
Redan van vid dessa uppträden, fortsatte han
sin måltid ända till dess han förtärt några skifvor
af den sista tunga smörtårtan. Då först reste han
sig och lämnade de andra utan ett ord.
Han gick upp på taket af detta beständigt
hvilande hem, där intet skedde och intet begärdes,
som ej åsyftade att försköna lifvet. Ett jagande
efter något ovisst annat kallades meningslöst och
sinnesförvirradt. Därför trodde äfven kvinnorna,
att han led af en själssjukdom, ty långa stunder
försjönk han i tungsint grubbel. De hade endast
förr sett en eller annan människa sådan, då hon
gripits af aningar kort före sin död, hvilken skulle
slita henne från lifvets lycka.
Med sitt raggigt långa hår, sin myrthenkrans
och sin hvita kåpa stod han på taket och såg da-
gen slockna utanför Ninives ringmurar.
— Jag bedrog mig. Mitt »i dag» är ej nog.
Till och med en Sardanapals »i dag» trånar efter
att fastristas i sten och breda sin skugga öfver
evigheter.
Några toner af ett sträft stränginstrument hör-
des från husets inre, och han rynkade pannan.
— Här lefva människorna med seniga armar
och breda bröst midt i skötet af alla de tillvarons
fröjder, som sedan endast skola återfinnas på in-
ns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
