Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Sardanapals lefvande lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t- ––– -f
ordgnabb med en grubblare. I min hembygd var
jag en främling. Står jag mindre främmande här?
Ännu sedan mörkret brutit in med sina stilla
stjärnor, dröjde han på taket. Först vid midnatt
gick han utför den smala öppna trappan, men
stannade ännu långa stunder lutad mot stenkanten.
— Du skall förgås, Ninive. Hvart folk blom-
mar endast en gång.
Han väckte Tuklat-Nirgal, hvilken somnat utan-
för porten efter att ha druckit palmvin samman
med några danserskor och vunnit en hel börs med
kopparmynt på tärningsspel. Brummande och miss-
belåten tände väpnaren en kådsticka och lyste
honom öfver torget till borgens ingång.
På Sällhetens Förgård fann han evnuker
sysselsatta med att vid eldsljus inhugga två bilder
i en ofantlig stenplatta. Den ena bilden, som var
öfvermänskligt stor, höjde den mindre på sin hand,
och under stodo orden: »Jag, konungen, lyfte den
främmande snäckskäraren till min sida. Jag talade
med honom om min undergång».
— Sardanapal har icke den större bildens
höga bröst och seniga armar, — invände Hans
Alienus.
En af evnukerna svarade :
117
4-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
