Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Sardanapals bål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f-
åter hundra kvinnor, de vackraste och mest full-
komliga, som Asien lagt i Sardanapals armar.
Några af dem vacklade eller utstötte meningslösa
glädjerop, ty alla hade de nyss stigit från gästa-
budet och voro druckna. Deras kläder voro upp-
rifna, och några af dem kastade gycklande sina
halsband på bårarnas glittrande last.
Sardanapal reste sig och lade sin hand på sin
gästs axel, men lätt och knappast kännbart. Som
en sömngångare följde han honom mëd stora, stir-
rande ögon fram till takets kant, från hvilken båda
sågo ned öfver vimlet och öfver det besynnerliga,
på gården upptimrade mattbetäckta stockhuset.
— Hvad värde hafva för mig några köpta
trälar! — sade han. — Men inbillningens lampa
lyser öfver dem, och jag genomlefver försvunnen
sällhet. Genom min mun ropar människan till
världsrymden om sin höjd och sin lycka. Afton-
stjärna, du himmelens vackraste bloss, bröllops-
festernas lykta, hör från mina läppar människans
tacksamma Iof till lifvet och allt hvad lifvet gaf.
Regnmolnen och röken inhöljde den gula sol-
nedgången, och hastigt mörknade Ninives sista
afton. Ännu på detta första dygn hade de anfal-
lande icke hunnit bryta sig genom de tättbefolkade
kvarteren till borgen. Endast några spridda hundra-
Hfi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
