Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Skuggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Afhandlingen försvarade det häfdvunna, det
stillastående och visste ingen prutmån. Då han
nu emellertid där i den stad, från hvilken
förbrödringslanken gick ut öfver jorden, ögnade i denna
lunta, sade han till sig själf: Nej, nej! Vi unga,
som genom vår ungdoms värme äro stillaståendets
naturliga fiender, vi äro de, hvilka nu och i alla
tider röjt ett stycke land för de sanningar, som
utgått från denna stad.
Medan han talade, gjorde han omedvetet en
rörelse med handen. I detsamma föll blicken på
hans egen skugga, hvilken månen aftecknade på
rummets vägg tätt vid bädden. Ovillkorligen måste
han skratta. Var det icke skuggan af en
skådespelare, som med hufvudet tillbakakastadt och
handen utmanande lyft deklamerade en klangfras?
Blygselfull inför sig själf kom han för första
gången att besinna, huru bland de tankar, hvilka
öfverfördes från denna stad till Västerlandet som
en skeppslast kostliga fynd, också låg en liten
mycket, mycket sällan ihågkommen pärla —
ödmjukheten.
Han tryckte handen öfver ansiktet och
blundade, och det var som om tusen små stjärnor
blossat upp framför ögonen. Det var visserligen
endast hans eget pulserande blod som framkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
