Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Hans Alienus blir gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
— Yi stå vid utgången till ofvanvärlden, —
svarade han, — men hennes middagsstjärna före-
faller mig blek mot fordom. Och, Tuklat-Nirgal !
Hvad skulle det också båta dig att gå dit ut? Där
måste du bli daglönare för att kunna lifnära dig.
Vill du bli slaf, du som varit fri?–––-
Efter några hundra år hörde de klang af spa-
dar och sågo arbetande män bryta en väg genom
dalen, men Hans Alienus drog sig endast djupare
in i klyftan utan att tilltala dem.
Väpnaren, hvars blod den upphettade inbill-
ningen icke gaf någon ro, började dock försiktigt
utfråga Hans Alienus om ofvanvärlden, och denne
märkte icke, att det var en list. Han lät tvärt om
locka sig att i tankarna beskrifvande vandra upp
och ned på städernas gator och samspråka vid
hushörnen eller vinstugorna med gamla bekanta.
Eller också berättade han om skogarna i sin hem-
bygd, där nordan hissade gråsegel på viken. Lefde
ännu hans gamle far? Stod trädet med augusti-
päronen ännu vid hemmets knut?
En dag, medan de talade om allt detta, trängde
buller af hjul för första gången från den länge
sedan fullbordade vägen, och då Hans Alienus gick
till utgången, såg han en gul postvagn, framför j
hvilken den ena hästen störtat. Kusken ropade
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
