Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Hans Alienus blir gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala, de kristna med sina broderligt förenade hän-
der, Perikles med sitt skönhetshof och Sardanapal
med sin lyfta skål, hvars målade vin syntes af-
spegla Solborgens tinnar. Bilderna voro täckta
med matta färger och förgyllningar, men i fogarna
mellan stenarna hängde yfvig mossa, och genom
skottgluggarna böjde sig lummiga trädgrenar med
genomskinliga blå äpplen. Hvar gång ett sådant
äpple föll i en människas sköte, tilldrog sig något,
som hon kallade en lycklig tillfällighet.
Hans Alienus red in öfver den fällda vind-
bron, där Solborgens väktare samlades. De voro
alla barnsligt outvecklade gossar med vingar och
korta hvita skjortor samt buro lyror i band öfver
axeln. Så snart de sågo någon ankommande, spe-
lade de upp, ty när den främmande hörde tonerna,
brast han i gråt och vände tillbaka, om han kände
att hans längtan till Solborgen grumlades af en
ännu större längtan till den stjärna, som han nyss
öfvergifvit.
Porthvalfvet var från grund till tak blankgrått
af spikhufvud, hvilka fastslagits af de inträdande.
Vid väggen hängde en hammare i en kedja, och
rågadt med spikar stod nedanför ett stentråg, som
bar följande inskrift:
I
4+—
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
