Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Hans Alienus blir gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återfinnas. Äro de förlorade, kunna de icke heller
innehålla något nytt utan snarare något, som blif-
vit så förgätet, att det därför synes nytt. Hvad
jag har att uppteckna anade du redan innan din
långa vandring började. Jag känner dig. Jag var
en af hvitbrödren på den ensliga ön. Jag har sett
guldtaflorna, ty jag är en inbillningens man. På
dem finns ingen skrift, inga bokstäfver, endast
en bild.
Han mottog vaxtaflan och tecknade på henne
en bild snarlik en af Vatikanens marmorfångar.
Den stod lekande upprätt med handen framåt-
sträckt.
För första gången utplånades icke det ristade
ur vaxet. Konstnären pröfvade själf att stryka
bort bilden med fingret, men det var honom icke
möjligt, och vaxet blef hårdt som metall.
Då böjde sig Hans Alienus från väpnarens
axlar och tog ur stentråget några af de spikar,
med hvilkas bistånd en önskan kunde förverkligas.
Sedan gömde han dem vid bröstet under kåpan
samman med sin vaxtafla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
