Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Är han ensam? — frågade Hans Alienus.
— Ryttmästaren, hans halfbror, farbror Di-
drik, som alla människor kalla honom, är alltid
hos honom.
— Har han ingen son . . . eller hvarför just
son! Jag menar, inga barn?
— Han har nog en son, men det är länge
sedan han for bort. Gubben blef allt för svår att
dras med i längden.
Om kolaren icke hade kastat skulden på fa-
dern utan på Hans Alienus själf, skulle denne med
växande harm och rynkade ögonbryn genast ha
fullföljt sin första tanke och vändt kärran, men
nu slogs han af kolarens allt för ensidiga dom
öfver den dödssjuke fadern. Han ville likväl icke
se sin inre rörelse i ögat, utan gömde den djupt
och väl bakom en själfanklagelse för vankelmod.
Han intalade sig, att det endast skulle vara svag-
het, om han med ens läte stöta sig från ett mål,
som han efter långa vandringsdagar kommit så
nära.
Han reste sig, gick villrådig och frånvarande
tillbaka till kärran och satte sig bredvid gossen,
som sof med hakan mot bröstet. Då tömmarna
togos af en vaken hand, ruskade stuten sitt ok
och fortsatte genast vägen utan någon påmaning.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
