Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ensamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leda sin syn. Hur lätt skulle icke en okunnig
människa kunnat taga den ljusa strimman i vrån
för ett spöke! Småskrattande började han tyst
förklara, hur den uppkommit genom dubbla reflexer
och hur ljuset gått i vinklar.
— Jag anade nog hur det skulle sluta! — ut-
brast han halfhögt och vände sig lugnt mot dörren.
Men då han hörde sin egen röst i det vida,
tomma rummet, vaknade han, nära nog förskräckt
ur sina förklaringar. Han kom ihåg den hopvikna
näsduken, som han stuckit mellan knapparna vid
bröstet, och han förstod, att hans sinnesrörelse
nyss till en del varit förklararens nyfikenhet och
att han, om han verkligen hade fått sett något, icke
skulle ha öfverväldigats af sina känslor, utan skär-
skådande gripit fatt i synen, som i ett vetenskap-
ligt preparat. — Så långt har jag kommit i veten-
skapligt dilettanteri, — tänkte han, — att till och
med min vördade döde far icke är annat för mig
än ett preparat, som jag vill undersöka och för-
klara! Hvarför skulle jag längre bo kvar här, där
minnena dagligen vädja till min inbillning och störa
mig i mitt förklarande! Jag hör ej längre hit.
Skakad af en vrede, som blef dubbelt makt-
lös, därför att den gick ut öfver honom själf,
knycklade han hop näsduken och gick ur rummet
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
