Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ensamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag prisar lifvet, som slår ned och söfver
det som förgåtts och torkadt murknar hop.
Min vandrings alla minnen flöda öfver.
Min saknad ensamt har ett jämmerrop.
Jag stiger, skuggor, till er stilla flod,
på hvilkens strand jag satt så många dar
och stred min strid mot detta bleka blod,
som sjukt min samtid till mitt hjärta bar.
Med öppna armar jag mot lifvet gick,
och allt var mitt, som nu jag skall förlora.
Jag speglat sekler i ett ögonblick.
Jag vet ej jubel som har ord nog stora.
Jag kommer, upprymd, bländad, yr och het.
Jag lekt på ängen med de glada unga.
Jag gråtit mig till sömns i salighet.
Hör dån af dans... Hör Hades’ döttrar sjunga...
Min rygg är krökt, mitt finger lamt och stelt.
Men hvad jag icke kan som fördom bära
på höjda händer att bedårad ära,
kan jag vid mina fötter krossa helt. —
Hans Alienus lyfte uppåtsträckt
ur nischen svaghändt samt med nöd
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
