Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - IX. Fjerran - X. »Förlåt mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuka samvete; men — att vara med om detta sista
förfärliga, att börja åter precis der man begynte på
bröllopsdagens afton! Hu!
Dock — fru Ragnhild måste hem. Han kastade
en förflugen tanke på att lemna allt härhemma åt gamle
Svensson, hos den sjuka intaga moderns plats och så,
fjerran från hemmet, kämpa kampen till slut. Måhända
vore det bättre så, bättre att skona Halleborg från detta
minne af ett slut, hvilket — det kände han — hurudant
det nu än blefve, dock skulle för alltid bränna sig in i
hans själ såsom ett ständigt gnagande, svidande sår.
Men det skulle aldrig Amelie velat. Hade han
rättighet att hålla henne skilld från de sina, från dem
alla, när nu den käraste också måste lemna henne?
Nej, det fanns intet val! Här, i detta kära hem,
som han köpt så dyrt, måste tydligen också köpeskillingen
betalas intill sista skärfven.
Ja, så måste det bli. Och så ställdes friherrinnans
sängkammare med allt hvad deruti var omsorgsfullt i
ordning, och Johnsson skickades med stora vagnen till
Jönköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
