Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XI. »Vi försöka!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Förlåt oss båda!» Så hade hon då bedt för honom
också! Der sänkte sig en ljuf, stilla frid öfver hennes
sinne, der strömmade något så varmt till hennes hjerta.
Hon tryckte båda händerna mot bröstet. Der kändes ej
någon fysisk smärta mer, och dock hade hon nu för veckor
sedan lemnat det blidare luftstreck, som skänkt henne
helsan. Var det allvar? Var hon botad? Låg lifvet
framför henne, som för andra, obestämdt till sin längd,
dunkelt till sitt lopp? Hade den dödsdömda fått nåd?
Hur var det det hette, det der, som de benådade
dödsdömda få i stället? »Lifstids straffarbete»! Ja, så
var det! Och det lät på Gösta, som om hon nu stod
redo att börja sitt. Fy, sådan stygg tanke! Var det
rigtigt, rigtigt sannt, som han sade, att hans hjertas saga
var för alltid slut? Hade man icke hört talas om män,
som ... Tänk om en annan qvinna ...! Aj! Jo, nu
gjorde det ondt i bröstet? Då ville hon dö, det kände
hon fast och bestämdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
