- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
98

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XI. »Vi försöka!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Tack!

Han lade då en smula märke till hennes tycken?
Skulle han brytt sig derom, i fall hennes närvaro varit
honom en pina?

Julafton kom. De voro ensamma hela dagen,
ensamma på qvällen vid den tända granen. Huru olika
mot för två år sedan! Nu var Amelie uppe ända till
klockan half tio. Nu ordnade hon sjelf förfriskningarna
och tände med egen hand granens nedersta ljus.
Julgåfvorna voro också olika: från henne ett par vackra
tapisseriarbeten, ett område, hvarpå hon öfvat sig på senare
tiden, från honom böcker, som förr, men nu äfven smycken
och ett par vackra drägter, tydande på en väntan att
hon skulle förmå någon gång vara ute bland främmande
menniskor, tydande på lif och framtid.

Hon såg på honom forskande, då hon profvade
smyckena. Hade han resignerat på sin plan om dödens
brud? Hade han på allvar satt sig in i möjligheten af
ett framtida gemensamt lif? Ja, det såg så ut, ty hans
ansigte var lugnt och fridfullt; hans blick syntes till och
med med en smula intresse följa hennes profning af
gåfvorna. Men så läste han plötsligt hennes tankar i den
öppna, rena barnablicken och då mörknade hans ansigte.

— Julen var för våra förfäder löftets timma, Amelie.
Några nya löften skola vi ej ge, men låtom oss komma
väl ihåg det gamla!

När de skulle skiljas på qvällen var han halft
förlägen. Han ville på något sätt tacka henne med något
som liknade en smekning. Men detta vackra hufvud,
denna raka, spänstiga gestalt passade ej rätt väl för
allmosesmek. Så tog han hennes hvita hand, snuddade lätt
vid den med sina läppar och hviskade:

— Tack liten hand, som arbetat så vackert åt mig!

*     *
*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free