Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad - XIV. Trolofvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när vårt hår blifvit grått och våra kinder skrynkliga och
han vore alldeles trygg för att jag aldrig skulle blifva
honom till oro och besvär, skulle han kanske till sist lära
sig att tycka om mig en liten smula, såsom man tycker
om en gammal tjenare, som är tyst och trogen och
förstår en väl, en gammal möbel, vid hvilken ögat vant sig
under många, långa år.
Men när jag skulle dö, inte förr, skulle jag ropa
honom till mig och en enda, en enda liten gång slå
armarna om hans hals och ge honom hans två kyssar
tillbaka och säga: »Förlåt mig, käre, att jag har älskat
dig, älskat dig, älskat dig af hela mitt hjerta och af hela
min själ! Se nu går jag och du skall aldrig, aldrig
behöfva att höra det mer ...
— — — — — — — — — — — — — — — — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
