Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - II. En smålandspojk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SMÅLANDSPOJK. 141
flicka! — Då satte de sig midt emot hvarandra och
fattade hvarandras händer och sågo hvarann in i ögonen
så noga som om de skulle letat efter kallbräckor i en
stålräls. Det var bestämdt ett sånt der inklinationsparti,
herrn vet.
Men så pep ånghvisslan en, två, tre gånger. Midt
ute pä linien. Så kändes der en knuff och hördes ett
vrålande och gnisslade en broms, och så — stod tåget
stilla.
Till höger låg en gård och på banvallen en oxe,
som nödvändigt velat se om han eller lokomotivet var
styfvast i nacken. Han hade fått besked för all sin tid.
Bredvid stod bonden, som egde djuret, och svor.
Jag hade öppnat kupédörren så att passagerarne
skulle kunna gå ut och känna efter att de inte voro
ihjälkörda.
— Hvad begär ni för oxen?
Det var herr Janne, som frågade.
— Herre Gu! För kriaturet?
— Ja.
— Ja kors . . . hundra . . . nitti . . . sjutti reksdaler
vell ja teminstingens ha.
— Uppgjordt. Salta köttet väl och skicka det till
fabrikör J. Hult, Hafrebo, per Vändåkra.
Ånghvisslan ljöd. Passagerarne skyndade in i
vagnarne, brudparet satt ånyo i salig hänryckning, hand i
hand, öga i öga.
.— Men Janne, hur kunde du? På en sådan dag . . .
och jag var så upprörd ... Vi kunde ju varit döda nu
allesammans. . .
— Men då vi nu lyckligtvis inte äro det, min egen
Emma, så fanns det ju intet skäl att försumma en god
aftär. Friskt kött. Lokomotivet slagtar väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
