- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
150

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - IV. Vårsol i snöstormen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150 vårsol i snöstormen.

Det ligger en gärd häruppe vid vägen. Bara en liten
bit. Kanske är det bäst passagerarne söka komma dit
under vänttiden. Kölden skärper sig.

Två långa steg, och så stod bäfverpelsen på
banvallen igen.

— Får jag lof!

Det var högt, högt. Hon hvilade tre sekunder mot
hans breda bröst, och sedan plöjde bäfverpelsen med
kolossala sälskinnsyttcrstöflar väg genom drifvorna för små
trippande, snafvande, billiga guttaperkabottiner.

Vi fingo hjelp från en by i närheten, snöstormen
saktade af och efter nära fyra timmars hårdt arbete stod
vår »Heimdal», visserligen med snö på bringan och isad
pistong, men med öppnad väg framför sig.

Bergström larfvade bort till banvaktsstugan, der en
del af passagerarne höllo till; jag klöfjade i väg upp till
bondgården.

Der .stod kaffepanna på bord och profryttare på golf
och sjöng till sina reskamraters uppbyggelse en lustig tysk
visa till groteska figurer, som han ritat med ett kol på
kakelugnen. Men i allmänhet stod stämningen under o;
en mager fru, som såg sjuklig ut, försäkrade att »detta
skulle bli hennes död», och en tjock och frodig gumma,
som för egen del inte gaf sig för så lite, var viss om
att hennes dotter i Lund »dött af bara ängslan».

Men borta i vrån mellan väggklockan och
dragkistan satt lilla promenadkappan med kopp och kringla
i hand och bäfverpelsen som troget uppvaktande kavaljer.

— Jag tar korta steg och har stora fötter. Stig
nu vackert i mina spär, fröken Elg! bad han när de
kommo utom dörren, och så bar det i väg.

Han bar hennes väska och sjal, han stannade och
stampade der snön var rigtigt hög, han vände sig i hvar
minut och tittade om det var för svårt der de små
bottinerna skulle fram.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free