Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - VII. »Vankelmod bor under de liljekullar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’•vankelmod bor under de liljekullar". 170
om bron, ett damparasoll med krycka. Hade den användts
att aflyfta kroken frän kupédörren med? Och hvarför?
Svaret gafs mig af den lilla boken, i hvilken jag
sett fröken Betty skrifva, och som jag strax efter det
parasollet var funnet hittade under soffan alldeles invid
■dörren.
Det var en hemsk liten bok så här i den blodiga
efterbelysningens sken. Jag borde inte läst den, det vet
jag; men hvilken hade låtit bli det i mitt ställe? Inte
herrn åtminstone, som skrifver böcker.
När engelsmännen äro ute och resa hos oss, se de
ju inte farliga ut, rödskäggiga, storrutiga och flintskalliga,
som de i regeln äro. Men hemma till sitt måtte en och
annan af dem vara annorlunda. Kanske det är innan
de fa råd att resa och se sig omkring i verlden. Der
låg ett porträtt af en sådan mellan bladen i fröken Bettys
lilla bok. Han var smårutig och vacker och hade hår
•öfver hela hufvudet och ett par små nätta mustascher.
Och det var nog hans bedrifter i ett stackars svenskt
flickhjerta, som stodo beskrifna i boken, som hade »My
dear Arthur» på hvar sida i stället för att skrifvare
Blixtberg hette Kalle. Det var ett vilsegånget, förtvifladt
hjertas skärande ångestrop på hvarje blad. Den smårutige
hade tydligen bemägtigat sig hela hennes sinne och själ,
och Gud vet om han ens nöjt sig bara med själen, för
fröken Betty hade flera gånger, på många blad, frågat
sig sjelf huru hon skulle kunna möta sin väntande
brudgum, då hon »inte kunde se honom i ögonen utan
brännande skam». Och dock vittnade äfven de sista raderna,
skrifna strax innan tåget kom till Stentorpasjön, ännu
om den lidelsefullaste kärlek till den smårutige; han var
hennes allt ännu in i döden, fast han tydligen hade
skändligt öfvergifvit henne.
Och detta allt bara på fyra korta år, när man ännu
är ung och har tid att vänta och svurit sin tro åt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
