Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallands öden ifrån kristendomens började tidevarv till Kalmar-Unionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Absalon följande året eller 1178. Även med förutsättande av
Absalons stora och verksamma snilles inflytande, är det
likväl föga troligt, att han ensam utgivit en kyrkorätt under
sin myndige företrädares ämbetstid. Efter dessa undersökningar
erbjuder sig den slutföljd, att Waldemar I begagnat
Thord Totts samt Lundiske ärkebiskoparna Eskils och Absalons
kunskaper och urskillning i denna tids lagförbättringar,
att Skånelagen, om den ej för första gången utgavs, likväl
vid år 1163 högtidligen stadfästes. Om nu kyrkorätten och
Skånelagen enligt von Dahlin vid samma tillfälle blivit
kungjorda, så hade efterlevnad av dem bägge under loppet av 19
eller 20 år ingått i de missnöjdas erfarenhet, då budkavlar
till uppror 1181 eller 1182 även satte halländska allmogen
i upprorstillstånd. Detta missnöje måste således hänföras
till de slags oroligheter, som födda av avlägsna händelser,
länge motvägas av samhällsordningens bud, men omsider
närda av mellankommande tillfälligheter våldsamt skaka
jordens samhällen. Langebeck anför handlingar, vilka
upplysa orsakerna till detta uppror. Då timmer till
domkyrkobyggnaden skulle utur skogarna avhämtas, har menföre
inträffat och hindrat att med hästar föra det ur skogarna. Nu
har allmogen tillika med dess hustrur och barn tvungits att
släpa stockarna ur skogen.[1] Även skola anledningar
givits, varför de upproriska ibland annat med hög röst yrkat,
att de andliges celibat borde upphöra[2] Omständigheter,
vilka bägge torde äga någon gemenskap med ifrågavarande
kyrkorätt. Under denna oro i den allmänna sinnesförfattningen
slutar Waldemar den store sin jordiska bana 1182.
Vid det avlägsna skenet av denna konungs slocknande
minne, vid en blick på det mörker, som snart är färdigt att
hölja alla hans bemödanden för ett förbättrat samhällsskick,
erbjuder sig Herders anmärkning: "Här och der kom en wis.
Han strödde tankar, rådslag och bragder i tidens flod —
några wågor ringlade sig om dem, likasom efter den
nedkastade stenen; men stormen kom, ryckte dem med sig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
