Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland ifrån början av sjuttonde århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oxenstjernas ledning. År 1645 företager han en utrikes resa.
Under sitt vistande i Italien beslutar han att ingå i
krigstjänsten. Han reser därför från Rom och antager tjänst i
fältherren C. G. Wrangels armé, som efter att nyss hava
intagit Bregantz nu stod vid Bodensjön. Friherre Horn blir
kapten vid livkompaniet av det så kallade blå regementet
intill 1647. Nu blir han major och kort därefter
överstelöjtnant vid general G. O. Stenbocks regemente. 1651 reser
han hem för att besöka sin döende fader. Drottning
Kristina utnämner friherre Horn till överste och antager honom,
vid sitt hov såsom löjtnant vid garde de corpsen. Efter Nils
Kaggs död blir han år 1654 generalguvernör över Halland.
Han följde såsom chef för det nyss uppställda drottningen
livregemente konung Karl X Gustav till Polen. Horns
utmärkta tapperhet vid Marienburgs belägring befordrade
honom genast till kommendant därstädes. Han blev år 1656
generalmajor och kommendant över Reval. Ägde
förtroendet att leda fredsunderhandlingarna med Ryssland. Intog
kort före konungens död ett rum i rådet. Då freden 1661
avslutades med Ryssland, skickades han i diplomatiska
ärenden till kejsaren. Även i detta uppdrag skördade han äran
av ett förtjänt förtroende. Hans generalguvernörsämbete
utmärktes av åtskilliga nyttiga författningar i de provinser,
som stodo under hans styrelse. Vid konung Karl XI:s
äntrade till regeringen, blev han generalguvernör över Estland
och lagman i Karelen. 1674 blir han president i Svea
hovrätt, och år 1677 emottager han fältmarkalksstaven. Han
förde befälet över den armé, som sammandrogs till
Pommerns undsättning. Han avseglade i detta ändamål från
Sverige men nödgades för vinterns skull ankra vid Finland
och gå landvägen till Riga i januari 1678. Av resans
besvärligheter hade fältherren ådragit sig en svår sjukdom,
som i februari månad samma år slutade hans förtjänstfulla
levnad.[1] Han begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm
tillika med sin 19-årige son, vilken stupat i kriget, varefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
