Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Kärlekens makt och hatets, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEBRUARI MÅNAD
11
Den 2 mars.
Det droppar från taken, och
luften är vårlig och hög. Snödroppar
stå på bordet framför mig. De
påminna som allt annat vackert om
dig, kära barnet mitt!
Din far kom hem med dem och
satte dem med egna händer i
blomglaset.
Ofta tala vi om dig, lilla
drömbarn. När jag sitter vid lampan
och syr på de små plaggen, som
skola skydda din kropp, sitter han
bredvid mig och läser högt. Men
ibland slutar han upp och bara ser
på mig och mitt arbete.–-
Han har ett ömt uttryck i
ögonen, när jag ser upp. "Ungmor",
säger han och smeker mina händer
och mina små plagg.
I går kväll frågade han mig, om
jag oroar mig för det som skall
komma.
Ärligt svarade jag honom, att
jag nog ibland gjort det. Jag har
varit svag och feg och full av
fruktan för min plågas dag. Men ju
mera den närmar sig, desto mindre blir
fruktan för det som skall överg!å
mig själv.
— Är det något annat, som
oroar dig, Inga-Marja? frågade han.
— Kanske. Ja, Lars, jag måste
tala med dig nu. Det kan ju
hända, att det som kommer, blir så
svårt, att jag inte kan genomleva
det. Och då . . .
— Inga-Marja, det kan jag inte
bära. Du . . . du är oumbärlig för
mig, det vet Gud själv.
— Jag vet, att du känner det så.
Men o m jag ändå måste köpa vårt
barns liv med mitt! Det har ju
hänt andra mödrar.
Lars, du har sagt så ofta, att du
inte kan glömma. Du har lidit så
mycket, stackars vän. Alla
förorätter, som människor gjort dig, ha
blivit till ömmande sår i din själ. —
— Inga-Marja, vad jag önskar,
att jag burit allt detta tyst för mig
själv!
— Käre, tror du väl, att du
kunde dölja det. Ens tankevärld är
väl ingenting, som kan läggas av
med kläderna. Den infiltras i ens
väsen, den ligger i blickarna och
talar genom orden. Det kan hända,
att den t. o. m. lever upp i dem som
äro kött av vårt kött och ben av
våra ben.
Minns du, Lars, när vi första
gången talade om möjligheten att
bli far och mor ? Vi voro trolovade
då. Du tog det hela oändligt
djupare än jag. Minns du, att du
talade om din ovärdighet? Du sade,
att vårt barn skulle bli ett barn av
kärlek och hat.
— Ja, Inga-Marja, jag kommer
ihåg . . .
— Du ville inte hata. Men det
var något inom dig, som drev dig,
dit du icke ville. En boja band dig,
och den måste brytas.
Jag drömde om att bli den som
bröt bojan. Men — Lars, jag
överskattade mig själv och
underskattade den makt, som jag svurit krig.
Och därför har jag inte lyckats.
— Älskade, har du misslyckats?
— Har jag lyckats, Lars ?
— Inte så som du förtjänat, du
hjältemodiga.
— Kalla mig inte så, käre. Du
vet inte, du, hur jag kapitulerat,
hur ljum jag varit i min kärlek,
hur självisk och hämndgirig jag
varit i mina tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
