Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - En gammal kyrkostad i Tyrolen, av Ivan Oljelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
HALLS BERÄTTELSER
len, Schweiz eller Dalarna, förete en
egen karaktär. Och detta första
intryck, s.om jag önskar betona,
jävades icke av en närmare
bekantskap med deras historia.
Är Sveriges historia
konungarnas, så är denna trakts historia
biskoparnas, rättare:
furstbiskoparnas, ty de voro på en gång andliga
och världsliga regenter, såsom i
Sverige före reformationen. Brixen
dyker som stad upp i historien
omkring år 900 — eller något senare
än Ansgarius i Sverige — fast man
ännu kan visa på ruiner från långt
tidigare romerska vakttorn. Den
äldsta urkunden, bevarad här i ett
museum, talar om ett Prichsna,
som tyske konungen Ludvig III
skänkte med "åker och skog, berg
och vingårdar" till en biskop
Zakarias från Säben, ävenledes beläget i
denna trakt. Denna urkund är
daterad anno 901. Det vare här nämnt
även av etymologiska skäl, ty detta
"Prichsna" -blev sedermera
"Brixen" — på de biskopliga
gravvårdarna på latin nämnt "Brixenia" —
och slutligen, efter fredsslutet i S :t
Germain 1919, då området kom
under Italien: Bressanone, som
i dag är det officiella namnet.
Dessa skiftande namn täcka en
lång historia, som det här inte kan
bli fråga om att referera. Det skall
’blott sympatetiskt framhållas, att
staden med kringliggande trakt i
inte mindre än 900 år bevarade sin
frihet såsom självständigt
statsområde. Ehuru bönderna, här som
annorstädes i Europa utom i
Sverige, voro livegna, ägde de lyckan
att styras av övervägande
människoälskande och förståndiga biskopar,
varför de gingo man ur huse och vid
behov försvarade sin frihet. Detta
frihetssinne är alla ibergsfolks
särdrag. Ännu i dag kvarlever ett
ordspråk: "Det är gott att leva under
biskopens -stav". Med friheten
förmälde sig fromheten och troheten
mot det gamla; jag har sällan sett
den gamla allmogekulturen leva
med sådan kraft ocli skönhet som
här knappt något landskap i Sverige
kan bjuda en jämförelse, och
fromheten är åtminstone till det yttre
enastående, speglad i det
förhållandet att även den minsta by i bergen
har sin egen kyrka. (Vad religionen
sedan i sin katolska form kan synas
oss nordbor värd, huru verklig
den tilläventyrs är, det är en annan
sak.) Alltnog, förgt efter
Napoleons-tidens europeiska skakningar
uppgav Brisen sin även då hårdnackat
försvarade självständighet och kom
1814 definitivt under Österrike,
vilket vid denna tidpunkt hälsades
med glädje av befolkningen, sedan
staden och landsändan redan
tidigare mot sin vilja tilldelats Bajern.
TJnder hundra år förblev så den
gamla fria staden och Sydtyrolen
under dubbelmonarkien.
Världskriget kom med nya. förändringar. Nya
tider ha brutit in för det gamla
lantliga kulturfolket. Det är icke
möjligt att säga, om det är historiens
inom överskådlig epok sista ord eller
ej, man kan blott förmoda, att en
nio hundra år gammal
frihetshistoria sätter outplånliga spår i ett folks
lynne.
Men det var min avsikt att här
meddela några intryck från de ännu
lysande spåren av furstbiskoparnas
långa regemente. Om stadens forna
rikedom tala framförallt de många
kyrkorna, vid sidan av flera profana
palats, bland vilka biskopspalatset
är det förnämsta. Den lilla staden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
