Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEBRUARI MÅNAD
49
Nej, här gäller det att gripa verket
an med oförtrutet mod. Har kan
då försumligt använt den tid som
stått honom till buds? Han håller
räkenskap med sig själv. Han
överblickar hela sitt liv, sin regering.
Han minnes barndomens lekar
och läxor, ungdomens yra upptåg
och härdande liv i skog och mark.
Han tänker på fredsbrottet och alla
dessa långa, orosfyllda krigsår ända
till innevarande stund. Han skådar
över framgångarna ock olyckorna.
Han väger segrarna och
nederlagen. Det är tre namn, som sedan
länge stå skrivna djupt i käns själ,
tre namn: Peter, Perevolotjna,
Prutk. Dessa tre namn smälta
tillsammans för konom till ett enda
stort, ständigt svidande sår; de äro
som en eld, som aldrig upphört att
bränna i hans inre — trots hans
läppars tystnad. Och denna
brännande smärta har ständigt,
ständigt svidit inom honom under alla
hans planer och försök att lyfta
riket ur olyckans mörker upp till ny
makt ock storket. — Han ser i
minnet alla de tappre, vilkas förlust
han sörjt, den ene efter den andre.
Hans fantasi utmålar de många
trognes lidanden i rysk och dansk
fångenskap. En rysning
genomilar honom. Kallsvetten pärlar på
hans panna . . . Han söker efter
olyckornas orsak nu som så ofta
förr. Han skonar icke sig själv ...
Han bär på sig ett porträtt av sin
dyrkade kjälte Gustaf Adolf. Den
bilden vilar vid hans hjärta. Den
bilden har så ofta talat till hans
lyssnande själ. Också nu tar han
fram denna bild och betraktar den
i månljuset. Han talar till den.
Han frågar: "Säg mig, du Sveri-
ges hjältekonung, du evangelii
sanne kämpe, kar jag gått orätt
väg? . . .
Har jag vikit av från
sanningens ock rättfärdigketens stig? Har
jag sökt egen vinning? Har jag
yvts av egen ära? Har jag
gripit efter självisk njutning? Har
jag svikit mina löften? Har jag
varit en ovärdig son till mina stora
fäder? Har jag glömt mitt land
för egen lust? Kunde jag låta
svekets män gå onäpsta? Kunde jag
tro de löftesbrytares ord? Kunde
jag kallblodigt lämna mina
tros-bröder i förtryckarens våld?
Kunde jag lämna någon utväg oförsökt
att bevara evangelium åt dem?"
Men hjältekonungens bild svarar
honom ej. Då stiga hans tankar
kögre:
"Gud, min Frälsare, du utkorade
mitt folk att bevara evangelii
frihet. Du ledde våra fäder. Du gav
seger åt dem. Du gjorde mitt folk
stort, ja, till ett världens ljus. Du
skyddade oss med din starkkets
högra hand och omgav oss med ära.
Du höll dom över folken i din
ratt-färdigket. Du förlossade de
elända ur förtryckarens våld. Prisat
vare ditt stora, keliga namn!"
"Men nu, o Herre, varför står du
så långt borta. Yarför döljer du
ditt ansikte i nödens tid? Du har
lämnat din hjord i ulvarnas våld.
De ädlaste i mitt folk äro slagne
eller fångne hos ovännen.
Fienden har tillskansat sig mer än
tredjeparten av Svea välde. Yåld
ock förtryck, jämmer ock ve kava
dragit dit in. Huru länge, o Herre,
skall du låta den ogudaktige
triumfera? Hör mig, o Herre! Svara
mig, du min Gud! Vill du ej mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
