Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Vårens förstlingar, av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
5
i detta blomsteröga: av solens
döttrar blev ingen
framsmekt ömt såsom du, o
Hepa-tica, nordisk-fagra."
Nästan samtidigt med blåsippan
kommer tussilagon, som ock kallas
bästkov, och helst träffas i leriga
åkerkanter. Den är ju mera rustik
än den blå anemonen men vacker
och öppen och, som Gellerstedt
säger, "totande till en bild av själva
solen". Av de vilda korgväxterna
är den nog en av de käraste,
trul-sig och trevlig och lika fullt med
sin säregna charm. Den har sitt
patos som alla vårens barn, och jag
har i mitt herbarium ett exemplar
som påfallande kommit att likna en
bild ay ett barn med gyllne
gloria .. .
I april, påskens månad, börjar
det blomma på allvar; sälgen står
gul — de silverblanka "kissarna"
ha ju redan långt förut lekt i
backarna. Gräsen börja väva sina
mattor, det blänker av vitsippor,
nunneört, svalört, vårlök. Ännu
stå träden nakna, men aldrig se de
så lätta och besjälade ut som i
dessa blåa kvällar, aldrig har
nymånen en sådan glans.
"Och fler och fler gå stjärnor fram.
O Yår,
o Psyke späd, med skygga lyfta
händer.
Hur blek sig stjärnan vid din
hjässa tänder,
hur darrar dunklet vid ditt veka
hår."
Och äro våra lövängar någonsin
så vackra som nu, i sippornas tid,
medan de ännu stå lövlösä? En
brun backe, där marken under de
knoppande träden ligger höljd av
blå och vita sippor, ger en bild som
i sin enkla nordiska fägring, sitt
kyska, återhållna patos är
oförliknelig. Det finns sådana ställen
som liksom höra våren ensam till,
vilka stå festsmyckade i tidig
april-eller majsol, men som under
sommarens tunga, skymmande träd
föga ha att bjuda på. De stå då
övergivna, liksom med fördragna
gardiner . . .
Ay den tidiga vårens
karaktärsväxter ger ingen en så vacker bild
av jungfrulig grace och kyskhet
som vårlöken. Den är besjälad av
den sällsamma innerlighet, som
mer eller mindre är gemensam för
alla liljeväxter. Oändligt vek
stiger dess kropp ur jorden och lyfter
sin bleka krona, den solens guld
liksom inte räckt till åt.
Växten heter på norska "guldstjerne",
hos oss utom det vanliga "vårlök"
även vårfrudagslök. Att släktets
vetenskapliga namn är Gagea vet
varje något så när försigkommet
skolbarn. Lökarna lära vara
ätbara, och Linné omnämner växten
i en förteckning över inhemska
örter, som han ansåg användbara
till nödbröd. Han påstår även, att
den ofta växer "till sådan
myckenhet i kållanden, att han dem
alldeles förgör och med sina gula
blommor täcker.–-Kunde
ock uppgrävas mycket lätt på
sådana ställen och med en liten
qvan-tité mjöl bakas till bröd." Någon
vidare användning för ändamålet
lär den dock aldrig ha fått. Något
större ekonomisk betydelse kan då
möjligen tillerkännas svalörten
(Ranunculus ficaria), med vilken
vårlöken gärna sällskapar och som
lyser soligt gul i vårbackarna. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
