Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Den antika spegeln, av Bert Briel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
25
Dett atttifa spegeln
^ Qlv &ert viel
Änkefru Ask ock kennes dotter
Margit sutto vid tebordet en
eftermiddag, då det plötsligt ringde på
tamburklockan. Båda sprutto till.
För en minut sågo de på varandra,
medan Margit sakta säger:
— Ja, mamma, det måste vara
kan, men det är ju inte annat än
vad vi väntat. Yar bara lugn, lilla
mor, så ska jag gå ut ock ta emot,
ock jag ska ta på mig mitt blidaste
leende, så kanske kan låter tala vid
sig ock väntar än ett par veckor . . .
Fru Ask nickade ock Margit gick.
Ja, nog visste kon, vad det var
frågan om, det var ju bara vad de
väntat, som Margit sagt. Ock fru Ask
var inte den som ville vara orättvis.
Grosshandlare Kohl hade
naturligtvis rätt att få sina pengar lika väl
som andra — ock han hade ju viel
flera tillfällen visat sig
tillmötesgående och väntat länge nog.
När Sven skulle taga studenten
härom året, kade Kohl hjälpt till
med både det ena och det andra
■—-och fru Ask kade ju också varit så
hoppfull i sina löften om betalning,
ty hon trodde ju att bara Sven
kommit fram till sin examen, så skulle
kan snart kunna göra rätt för sig.
Men ack . . . Fru Ask suckade, och
ett par tårar föllo ner på handen.
Sven skulle aldrig kunna göra rätt
för sig — och den tunga dag, då
han skulle begravas, hade hon
också varit kos Kohl, som även den
gången visat sig beredvillig.
Ja, nu var det som det var,
summan hade väl vuxit undan för
undan, ty trots att de levde på
indragningsstat såväl i helg som socken,
så ville i alla fall inte Margits små
förtjänster räcka till. Otur kade
hon ju ock käft, flickan, som två
gånger blivit förbigången vid
befordran på kontoret, men det var ju
så naturligt, det också, ty kon
kunde inte som de andra fortsätta med
sin utbildning; då hon kom kern på
kvällarna var kon trött ock måste i
alla fall hjälpa till med det lilla
hushållet och dessutom ta med sig
hemarbete.
Ja, hur gott var det icke att ha
Margit, solstrålen, som alltid
skyddade och alltid var glad och ljus,
hur tungt det än var, men hur svårt
var det icke att se, att kon dag för
dag blev blekare ock magrare ocli
mera utsliten. Hennes ungdom rann
ju bort, utan att hon fick något utav
den.
Fru Ask såg mot dörren.
Besynnerligt vad de dröjde länge där ute.
Men det var väl Margit som uppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
