Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Förlåtelse, av Maj Ollén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
på jorden som visste det var han
själv. Och varför skulle han då
behöva erkänna det inför alla andra
människor, dessa människor som
endast skulle klandra och inte
förstå. De skulle riva i hans
förflutna och försöka få reda på allting,
fastän ingen av dem hade något
med det att göra. Jo, Helene
förstås! Men henne kunde han ju
ändå skydda och hjälpa nu. Kanske
skulle hon inte heller bli glad över
att höra, att han var hennes far.
Kanske skulle hon inte vilja ha
någon främmande inblandning i sitt
liv, som nu flöt lugnt och stilla.
Men han besegrade frestelsen och
lugnet och friden kom åter. Och
redan nästa förmiddag skickade
han åter bud efter fröken Larsson.
Hon kom med sin skrivmaskin och
gjorde sig redo att skriva breven
som inte blevo skrivna i går, men
han hejdade henne och sade stilla:
— Jag skulle först vilja tala litet
med er, fröken Larsson.
Hon såg förvånad ut, men slog
sig ned i den mjuka länstol som
han drog fram åt henne och
väntä-de på att han skulle tala!
— Ni blev förvånad i går, då
jag-frågade er om medaljongen,
började han. Denna början hade han
tänkt ut under natten, då han inte
kunde sova, och sedan gång på gång
upprepat den för sig själv för att
inte glömma. — Men jag frågade er
därför att det är jag som givit er
mor den medaljongen.
— Har — är — kände direktör
Almen min mor då? stammade
Helene och fick starkare färg på
kinderna. -—-Ja, jag kände henne —
kände henne mycket väl, svarade
direktör Almén lågt ocli betraktade
eftertänksamt mattans mönster.
— Men då tyckte mor säkert
mycket om er, utbrast Helene med
värme, för när hon gav mig den här
medaljongen, sade hon, att det var
det käraste hon ägde, och att den
som givit henne den hade hon
hållit kärast här på jorden.
— Sade hon det — sade hon
verkligen det? utropade direktör
Almén och reste sig häftigt och
började gå av och an på golvet.
Helene såg på honom och förstod, att
han var mycket upprörd. Hon
sade därför ingenting, utan satt tyst
och väntade på att han .skulle
lugna sig och åter sätta sig i sin stol
mitt emot henne.
Om en stund kom han också
tillbaka, och då ban satt sig, började
han berätta om sig själv och om sin
fästmö, Helenes mor. Han såg inte
åt hennes håll på hela tiden och
berättade fort och utan att göta det
minsta lilla uppehåll. Han såg
därför inte, hur uttrycket skiftade i
Helenes ansikte, och hur hon
slutligen började gråta, stilla och
ljudlöst. Skoningslöst blottade han sitt
eget brott, och utan att försöka
förbättra eller överskyla berättade han
om sitt liv ända tills i dag.
Då hän äntligen sljitade, satt lian
stilla i sin stol mëd huvudet halvt
bortvänt. Det var som om han
inte vågat läsa sin dom i dotterns
ögon, ty att hon genast skulle
förstå och förlåta honom hade han
inte vågät hoppas. Det blev alldeles
tyst i rummet, endast pendylen på
bokhyllan tickade sakta och
påminde om att tiden fortfarande gick,
fastän de båda människorna tyckte,
att den stod stilla för en stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
